Sedan helt plötsligt dök våren upp. Från en dag till en annan var västen som bars ovanpå vindjackan under morgonpromenaden helt överflödig och bara någon dag senare så åkte även vindjackan av! Vår och sommar i raketfart! Lika plötsligt hade vårterminen passerat, lika kort som höstterminen varit lång. Vilket underligt år!
Simultant med att ett läsår passerar så passerar ju även levnadsår och erfarenheterna blir fler och fler liksom (förhoppningsvis) kunskaperna. Om man har fått den stora lyckan att få erfara hur barn, egna eller andras, växer och blir klokare så är man en människa med stor tur.
Just när man står där med det lilla, lilla barnet och inser att "Just jag förväntas att på något sätt ha ett gott inflytande på denna lilla krake. Jag ska hjälpa denna lilla nya individ att bli sitt bästa, gladaste och klokaste jag. HJÄLP!"
Då känns hela företaget övermäktigt och oöverstigligt. Hur i hela friden skall jag kunna göra detta? Utan att ställa för stora eller för små krav. Utan att skapa en "minime", för vem vill bli en "minime" av någon annan? Alla vill väl vara sin absolut egna person - i alla fall när personen i fråga har blivit lite äldre.
Och PANG prestationsångesten visar raskt sin fula nuna.
Sedan, lika plötsligt som den där lilla personen dök upp så är den lika lång eller längre än jag själv. Till på köpet glad, klok, vänlig och kompetent! På något mirakulöst sätt har jag missat de värsta grynnorna på uppväxtens hav.
Hur gick det till? Egenförtjänst? Knappast! Ett fantastiskt barn-exemplar? Absolut! Bra sjökort? Antagligen, i alla fall ett med de flesta grynnorna väl utsatta.
Men inte alla! frukost-minime-grynnan den körde jag rakt upp på. Med dunder och brak landade jag mitt på den och simsalabim så njuter jag och äldsta dottern av exakt likadana frukost på det café vi passerar var dag på vår väg till vårt arbete. Och ja, vi arbetar på samma arbetsplats! Två minime-grynnor vann - kan vi säga så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar