Tvillingfrukost

Dagar, veckor och månader passerar i en våldsam hastighet.  Utan att överdriva så trodde jag dock en stund att detta läsår hade på något sätt hamnat i en twilight zone och var på väg att vara för evigt och jag å min sida var på väg att helt kasta in handduken i februari. Denna kallaste av alla genomfrusna månaderna då alla extra värmeelement på arbetsplatsen var utlånade och vaktmästeriet fick köpa in fler!

Sedan helt plötsligt dök våren upp. Från en dag till en annan var västen som bars ovanpå vindjackan under morgonpromenaden helt överflödig och bara någon dag senare så åkte även vindjackan av! Vår och sommar i raketfart! Lika plötsligt hade vårterminen passerat, lika kort som höstterminen varit lång. Vilket underligt år!

Simultant med att ett läsår passerar så passerar ju även levnadsår och erfarenheterna blir fler och fler liksom (förhoppningsvis) kunskaperna. Om man har fått den stora lyckan att få erfara hur barn, egna eller andras, växer och blir klokare så är man en människa med stor tur. 
Just när man står där med det lilla, lilla barnet och inser att "Just jag förväntas att på något sätt ha ett gott inflytande på denna lilla krake. Jag ska hjälpa denna lilla nya individ att bli sitt bästa, gladaste och klokaste jag. HJÄLP!" 

Då känns hela företaget övermäktigt och oöverstigligt. Hur i hela friden skall jag kunna göra detta? Utan att ställa för stora eller för små krav. Utan att skapa en "minime", för vem vill bli en "minime" av någon annan? Alla vill väl vara sin absolut egna person - i alla fall när personen i fråga har blivit lite äldre. 
Och PANG prestationsångesten visar raskt sin fula nuna.

Sedan, lika plötsligt som den där lilla personen dök upp så är den lika lång eller längre än jag själv. Till på köpet glad, klok, vänlig och kompetent! På något mirakulöst sätt har jag missat de värsta grynnorna på uppväxtens hav.
Hur gick det till? Egenförtjänst? Knappast! Ett fantastiskt barn-exemplar? Absolut! Bra sjökort? Antagligen, i alla fall ett med de flesta grynnorna väl utsatta.

Men inte alla! frukost-minime-grynnan den körde jag rakt upp på. Med dunder och brak landade jag mitt på den och simsalabim så njuter jag och äldsta dottern av exakt likadana frukost på det café vi passerar var dag på vår väg till vårt arbete. Och ja, vi arbetar på samma arbetsplats! Två minime-grynnor vann - kan vi säga så?

Att resa

Det är roligt att resa. Till och med väntandet på anslutande flyg kan vara roligt. Framförallt när man redan i förväg vet att det blir en del ställtid mellan etapperna och man därför har rätt kanal "intunad" så att säga. Man " gillar läget" helt enkelt och får istället möjlighet att iaktta alla dessa spännande medresenärer som av olika anledningar skall till samma plats som en själv. Det ges tid att fundera över vad det är som driver dem till att resa och fantasin kan släppas fri och plötsligt har de fått yrken och befinner sig i samband som är långt ifrån sanna eller kanske spot on! Resan mellan Paris och Bastia var en studie i EU. Snett bakom mig sätt en högljudd finska som absolut ville samtala med sin manlige vän som satt ett par rader framför mig. Bredvid mig tronade en välklädd fransyska med just den uttråkad min som  så gärna avbildas i karikatyrer. Runt om kinkade småbarn som tröstades eller mutades på olika språk. Och i mittgången skred stewarden, med ursprung i något arabisktland, värdigt men effektivt.

Vi skiljdes alla åt på Bastia flygplats för att antagligen aldrig ses igen, sådant är livet.

När livet är riktigt gott börjar dagen med solsken, vacker utsikt och en god frukost.

Livet från den goda sidan, helt enkelt. 

https://www.langleyhotels.eu/en/our-hotels/resort-napoleon-bonaparte/

Studentsångsfundering på CDG

När vi från början startade denna blogg var tanken att vi aldrig skulle skriva att något är dåligt. Om det var dåligt, tråkigt eller ledsamt så skulle vi helt enkelt leta rätt på det lilla som var bra.

Med detta i bakhuvudet konstaterar jag snabbt att en textrad i den just nu så aktuella "Studentsången" är helt sann...

..... " och den ljusnande framtid är vår"....

Och ser fram emot den vackra utsikt som jag vet väntar om bara ett par timmar.

Morgondopp

Vi har detta år begåvats med en försommar a la paradiset. Det är med stor sannolikhet så att många plågas av värmen . Ja, det är så pass varmt att man i press  och radio vill påminna oss att vara extra uppmärksamma på våra unga och gamla eftersom de, av diametralt olika anledningar, kan komma att drabbas av vätskebrist och värmeslag. 

Eftersom varken maken eller jag längre, av andra än oss själva, räknas till den första gruppen, men av våra barn nog räknas till grupp nummer två, lämnade vi vår "gata i stan" i arla morgonstund denna söndagsmorgon njuta av frukost i gräset och tillse att kroppen tillförs allsköns nyttigheter, just så som vi blivit rekommenderade av koka herrar och damer i etern .

Vår bostad ligger bekvämt nära såväl sjö som hav, det är skönt att kunna välja, i dag blev det sjö.
Skam att säga så var vi här i går morse också men då missade vi att ta frukosten med oss utan njöt då endast av svalkande morgondopp. Men att inte ta med frukost det var ett misstag vi inte ville upprepa.

Sagt och gjort.  Trots att gårdagskvällen  tillbringades i glada vännerslag med god mat och dryck, härliga samtal och havsutsikt så fann vi oss vakna och pigga när solen strök över takåsarna och kittlade oss på näsan.

Kylväskan fylldes med yoghurt, jordgubbar, kokta ägg, mjölk, termos med kaffe  ( verkar knäppt att lägga den i kylväska, jag vet men ibland måste vi vara praktiska) och det som blivit det lilla extra för maken- en smörgås!

Vi tog plats i bilen och körde genom en morgontyst och soldränkta stad till insjön i grannkommunen.  Lite förvånade inser vi att vi faktiskt inte är ensamma. Men det är härligt med barnskratt och vattenplums som bakgrundsljud i sommarvärmen,  liksom termoskaffe, yoghurt och jordgubbar ur plastburk. Och visst är det väl konstigt hur mycket godare kalla ägg är att äta ur handen än varma i äggkopp, vilka är goda de med.

Hurra för sommarfrukost!