Är det deras skönhet? För jag tycker verkligen att bruntpapper är vackert. Wellpapp är ett helt ljuvligt material och härliga fyrkantiga bruna kartonger kan verkligen få mig glad. (Obs, inte flyttkartonger - de har så slitiga associationer)
Och vad säger det då om mig?
"Plast är fult, usch för fula saker, fula saker slänger vi - även om de är både praktiska och bra - det spelar ingen roll, ut ska det"
Eller kanske det inte endast är utseende som just utseende. Kanske är det något som jag nosade på här ovan, associationer. Julklappar inslagna i bruntpapper med paketsnöre och lack. Nej, jag är inte så gammal att det var så man gjorde på "min tid" men det gjordes så i de böcker jag älskade. Kajsa Kavat, Madicken, Pippi och alla andra av min barndoms hjältar fick sina paket i brunt papper med paketsnöre och lack. Så när jag själv en gång kunde välja hur jag ville slå in de paket jag skulle ge bort så blev det... brunt papper även om jag gärna använder rött band istället för paketsnöre och lacken hoppar jag över, den bränns något så förfärligt. Men jag använder mig gärna av hängade ettiketter i hård papp.
Det är nog så att papperspåsarnas utseende och doft väcker minnen om vackra paket som väntar under granen men kan det vara något mer? Kan det vara papprets styrka och skörhet som går hand i hand? Kan det vara känslan av att papper är något viktigt, något vi skall vara varsamma med?
Ja, jag vet inte. Men Jag fortsätter vika och stuva undan papperspåsarna inför nästa användning, och de prasslar så härligt i mina händer. Och vem vet, kanske någon av dem kommer att klippas isär och bli till omslagspapper till julens julklapp?
