Frukost hela dagen.

Ibland är det gott att bara vara hemma. Göra ingenting och njuta av minuter som i sakta mak passerar likt mjuka vågor som rullar upp på stranden.
Det kan te sig som slöseri att sitta på en takterrass och se en dag av ens liv passera. Åtminstone anser maken att det är vansinnigt, ren galenskap faktiskt.
Och visst kan jag förstå hur han tänker men likt ensamhet kan stillsamhet vara en ren och skär njutning när man vet att sällskap liksom aktivitet väntar runt hörnet.
Så idag blir det en sådan dag. Frukost till frukost. En god bok till kaffet och frukost till lunch.
I kväll väntas äldsta dottern på besök och då är det slut på friden - det ska bli så kul!!

Back to basic

Vi har ett stort intresse för mat min käre make och jag.
Inte bara äta mat men också att handla mat, titta på mat och tala om mat. Mat är helt enkelt något som spelar en central roll i våra liv.

Detta intresse har bjudit oss många intressanta upplevelser, givetvis, och fortsätter att göra så.

Vi kan följa en brant, kurvig, smal bergsväg på en vespa för att få se och uppleva en enslig bergsby som är känd  för sitt vedugnsbakade bröd. 

Vi har fått möjligheten att promenera en lång eftermiddag genom en mango- och avokadoodling med efterföljande familjemiddag i sammetsmjuk sensommar natt i södra Spanien.

Lika fantastiskt som det är att njuta maten från ett stjärnbehängt kök. 
Lika roligt är det att äta nyfångade sardiner som grillats över öppen eld. Det är bara fantastiskt på olika sätt.

I vår lilla stad finns inga stjärnkrogar, ännu, men det finns många restauranger som serverar god och spännande mat.

 

Vi har självfallet också våra favoriter av tapasrestauranger, som väljs med omsorg utefter hur hungriga vi är eller om det är gott vin vi är ute efter.

Något som vi verkligen uppskattar är det som här benämns "Menú del día". Enligt en godvän är detta ett påfund som instiftats av Franco för att alla spanjorer skulle få ett ordentligt mål mat om dagen.

"Menú del día" serveras av de flesta restauranger och omfattar förrätt, huvudrätt och efterrätt eller kaffe samt en dricka eller ett glas vin. Allt till en kostnad av 10-12 euro pp.

Ofta finns det flera rätter att välja mellan. Förrätten är ofta riklig och består av mat som fyller magen. Exempelvis, gaspazo, sallad, paella osv. Huvudrätten är ofta mindre i storlek men väl tilllagad.

Vi har lärt oss vart vi skall gå för att verkigen få njuta vällagad husmanskost. Mustiga grytor med linser och bönor som kokats så länge att köttet faller i sär. Goda sallader och välsmakande husetsvin. Back to basics helt enkelt!

www.restaurantereinasofia.es
http://restaurantefirmvm.com/

www.restaurantes.com/restaurante-los-geranios

https://www.tripadvisor.es/Restaurant_Review-g608988-d12197841-Reviews-Al_Bar-Almunecar_Province_of_Granada_Andalucia.html

Igen och igen

Under många år bodde våra barn, maken och jag i ett stort hus i en kranskommun till Storstaden. Det var ett underbart hem för oss alla fem som vi under tiden förändrade och förädlade till perfektion, tyckte vi i alla fall. Vad vi inte var särskilt intresserade av var trädgård och trädgårdsarbete.
Just denna avsaknad av intresse för odling och grönska kan idag te sig aningen underlig. Vår terrass här på vårt lilla hus på berget är om inte en prunkande oas så i alla fall prunkande.
Citronträdet som var vårt första inköp och som faktiskt lyckats överleva vår taffliga och osäkra omvårdnad är nu härdad av de samma och uppbär vackra gröna blad. Den gav rekordskörd om  9 citroner i våras!
Den lilla palmen, Olle, som vi fått i gåva av en spansk gentleman vars största idol är Olof Palme, sträcker sig lagom högt mot skyn. Tydlig instruktion som gavs var att se till att inte ge Olle en större kruka. "Större kruka, högre palm. Och det vill ni ju inte.." sa denne spanske gentleman, vars kunskap och beundran av vår tidigare stadsminister inte visste några gränser.

Sedan har vi vårt inköp nummer två, vår hibiskus. Denna vackra, planta slösar med blommor. Blommor som endast lever en ynka dag. Varje morgon samlar vi ihop blomcigarrer på golvet och gläds åt de nya röda skönheter som slår ut. När vi köpte vår hibiskus hade den vackra gula blommor. Den ingick i en diskussion, som bevis, med yngsta dottern som envist påstod att det inte finns gula hibiskus. Sommaren därpå var blommorna röda... På något sätt vann vi båda.  En bra lösning!

För något år sedan inköptes så en kumkwarts. Då översållad med små orangea frukter som vi plockade och gjorde god marmelad av. Men därefter har den inte varit riktigt glad.  Den var placerad på den franskabalkong som tillhör vårt sovrum och kanske kände den sig ensam där. I påskas bar vi upp den till takterrassen. Den fick en ny frisyr, då vi beskar den ganska hänsynslöst, näring och kompisar. Och se, då började det hända saker.

När vi kom hit i juni prunkande den och var översållad av små ljuvligt doftande vita blommor som nu har blivit små söta kart.
Döm om vår förvåning när blomningen nu börjat om igen. Ännu mer små vita väldoftande blommor. Jösses det blir mycket marmelad i år.

Tänk vad vatten, näring och kompisar kan göra!

In i dimman

Efter en mycket trevlig kväll igår med intressanta människor och god mat under en svart parasoll som behängts med vackra lyktor vaknade jag tidigt i morse av att det faktiskt var ganska kyligt. När jag lämnat den relativa sängvärmen för att titta över havet så fanns inget hav att se!

Väcker maken för att han skulle få beskåda det numera ickesynliga havet och hade sedan för avsikt att återgå till sängvärmen. Latmasken i mig tyckte att det var en riktigt fin plan men tji fick masken och jag. Maken ville gå på promenad rakt in i dimman.

Sagt och gjort på med kläder och ut och gå!

Vi var långt ifrån ensamma att ta vara på den ovanliga svalkan. Men när vi lämnade strandpromenaden och började ta oss upp på en av de höjder som omger vår stad var det bara vi och dimman. Dimman var så tjock och låg så lågt att det gick att  se de små vattendropparna i luften framför oss. 

Upp och ner för höjderna tog vi oss ibland i dimma ibland i dess utkant men överallt helt utan den utsikt som vi känner som vår och som vi tagit för självklar. Spökligt, annorlunda och speciellt på alla sätt. Blommornas starka färger mildrades och huden på våra armar fuktades av vätan i luften. 

Istället för att förtrollas utsikten, som vi brukar, såg vi idag hur byggen som stått stilla under de år vi varit här nu tagit fart. 

Flitens lampa lyste klart hos dammiga män i färgglada t-shirts och välanvända hattar. Vi kom i samspråk med en man som skyfflade sand och som gärna tog en paus.
Efter en trevlig pratstund tog vi oss över höjden och tillbaka ner på strandpromenaden igen. Våra magar kallade på vår uppmärksamhet. De var hungriga och vi vet vart man går för att enkelt tysta frukosthungriga magar.

Maken njöt inhemskt bacon och ägg, jag höll mig till äggen och till detta färskpressad apelsinjuice och fantastiskt kaffe. Mums!

Därefter , in i dimman igen fast en dimma av helt annat ursprung än den fuktiga som idag täcker vår stad. Den dimma vi nu med lätta steg vandrade in i är efter-långpromenad-och-gofrukost-dimman. Den är inte dum den heller. 

Räserbilen och vi

Efter att ha spanat efter delfiner, tecknat kontrakt med gasbolaget och dragit ner jalusier i barnens lägenhet skulle vi i morse flytta bilen. Det låter kanhända som ett underligt måndags nöje men det där med parkering är ett hett ämne i sommarvärmen.

Vår lilla stad har i normala fall si-så-där 27 000 invånare. Nu på sommaren ökar invånarantalet till runt 100 000. Ja, det är en stor ökning. Och det än inte endast antalet fötter som trampar gatstenen i våra gränder och doppas i havet som ökat. Antalet bilar ökar markant lika så. Detta har inneburit att gängse loppmarknad om söndagarna har fått ställas in då samma marknad brukar hållas på ortens större parkeringsplats.
Många missar detta och parkerar där ändå vilket normalt resulterar i att bilen bogseras bort. Nu är det så att denna sommar så är det så många som missar parkeringsförbudet på nämnda plats att man inte hinner bogsera bort bilarna och avställningsplatsen är helt full. Så därav ingen marknad.

Detta till trots är det knepigt att finna parkeringsplats. Så det stod alltså på dagordningen idag. Väl i bilen känns det så bra. AC är sval. Lite moln på himlen och inget bokat.

Beslutsvägen är kort. Vi åker en sväng, öster ut.

På kurviga vägar följde vi kustlinjen. Salubreña, Motril, Torrenueva, Calahonda, Castell de Ferro, La Mamola, La Rábita och till sist Adra.

Vi blev otroligt imponerande av Calahonda och vill absolut återvända dit en dag och då ha badkläderna med oss.

När vi kom fram till Adra var det lunchtid. Vår förhoppning om att finna en ruffigt  restaurang fylld med lunchande lokalbefolkning kom på skam men i stället fann vi en riktigt genuin turistfälla på stranden.

Det är fantastiskt hur bra mat somliga turistfällor kan prestera. Efter varsin välgjord hemmagjord hamburgare och köttgryta med mandelsås var vi mätta och belåtna och vände hemåt igen för att sent om sidor hitta en bättre p-plats åt räserbilen.

Istället för vindlande kustväg blev det nu motorväg. Inte vindlande alls men med hänförande utsikt. Jösses vad det är vackert med vita byar, blått hav och roströda berg. Det var lite bråttom hem. Vi visste att det kan finnas en viss möjlighet till p-plats under siestan då många som arbetar i stan då tar bilen och åker hem för att äta. Då kan därmed platser bli lediga!

Sagt och gjort. Räserbilen kämpade på och visst fanns det en plats åt den. Här hemma, på berget!! Tjohoooo!!

Det är inte sista gången räserbilen och vi åker på äventyr men nästa gång ska vi se till att ha tandborste och badkläder med, så att vi kan stanna om vi vill!!

Jackpot

Att få jackpot på lotteri måste vara nästan alla människors dröm. Jackpot i livet är självfallet ännu större. Efter ett år med sjukdom och elände i familjen så känns det skönt att få njuta lugna och stillsamma sommardagar. När vi, dessutom, fick träffa vänner som även de har gått helskinnade ut ur en eländig period och som nu lyser av glädje känns det riktigt bra.
Våra sommardagar är till bredden fyllda av ledighet. Frukost, ärenden (trivsamma sådana så klart), lunch, siesta med en god bok under en parasoll, promenad och kanske ett dopp i havet, middag och till sist småprat medan solen kryper ner bakom berget. Ungefär så ser en vanlig sommardag ut.
Just denna helgen har varit något mer aktiv. Yngsta dotter med hjärtevän har varit här och satt extra guldkant på dagarna. Idag åker de hem för att arbeta några dagar men snart kommer de tillbaka och då är även storasyster med. Det ska bli så härligt att krama om dem alla tre. En riktigt jackpot blir det då även mellanbarnet,  sonen, och äldsta dotterns make kan följa med. Och tänk kanske även mormodern... Då ni, då är det storslam och jackpot. Fram till dess så fortsätter vi njuta av våra stillsamma, långsamma och lagom produktiva dagar. Det är ju en form av jackpot det med.

På spaning

Om man går upp lite extra tidigt någon morgon och om havet ligger som en spegel då finns det möjlighet att man får beskåda ett riktigt skådespel. Delfiner som kommer in i vår vik för att, precis som vi, äta frukost! Det gäller dock att man känner till rätt ledtrådar när man plockar fram kikaren för att spana. Först och främst så letar vi efter mörkare fält på den blanka vattenytan. Det ser ut som att någon spillt bläck på en spegel ungefär. Ledtråd nummer två är flockar av sjöfåglar som flyger just ovan ett 'bläckfält". Om du har den stora turen att finna dessa båda så finns chansen att du strax ser en fena klyva vattenytan och en mörk, blank rygg som häver sig upp i morgonsolen. Dessa morgonstunder är magiska. Det går inte att slita sig från terrassräcket. Kaffet får kallna i muggen och ägget i sin kopp, yoghurten får bli ljummen och frukten mjuk. Det spelar ingen roll, vi är på spaning och då, just då stannar tiden. 

Det blir en fin dag idag

Om man har möjlighet att få njuta av ett långt sommarlov så har man tur. Att dessutom få vakna i tidiga morgontimman och redan då kunna njuta av blå himmel och en mild sol är helt fantastiskt.

Just när jag hällt upp en första kopp kaffe och satt mig ner för att njuta av morgonens svalka hör jag glada röster nerifrån gränden. Jag hinner inte mer än konstatera att det tydligen är städdag i dag förän jag ser maken yrvaket kika ut genom sovrumsfönstrets jalusi. De sekunder det tar för honom att ta sig upp till takterrassen är synnerligen lätträknade. Är det något han verkligen uppskattar är dessa städdagar. Jag gissar att det är ren självbevarelsedrift som hindrar honom från att istället för att gå upp på terrassen, gå ner på gatan och ta över piasavakvast, vattenslang och skurmedelsdunkar och skura så att det skummar över alla bredder.

Om nu detta skulle hända skulle jag nog få en ganska ensam sommar. Min spanska är långt ifrån så god att jag för Guardia Civil skulle kunna förklara min makes förkärlek för renhållning. Att jag har vissa svårigheter att förstå den själv, även fast jag verkligen uppskattar den, hade inte gjort uppgiften enklare. Kanske vi efter en sådan föreställning fått dela cell, och det hade ju eventuellt kunnat vara trevligt. Nej, jag är mycket tacksam över att maken stannar med mig på terrassen även om det drar i honom att rusa nerför trappen.

Medan de glada herrarna samtalar och skurar häller maken upp sitt kaffe och slår sig ner bredvid mig i den hörna på terrassen som är döpt till Annas-hörna. Här avnjuter vi i dag, liksom många andra fina dagar, vår frukost. I dag är det frukost av den mer ordinära sorten. Det kan behovas efter gårdagens utsvävningar.

Vi sitter där, tillsammans, och njuter av utsiken, skurljud, slammer och sommarmorgonen. Vi behöver inte säga det till varandra. Vi vet det ändå, det blir en fin dag i dag (också).

 





På vift

Våra favoritställen ser självklart lite olika ut beroende på var vi är. Det är ju det som är det fina med att byta plats ibland men samtidigt att få möjligheten att komma tillbaka. På något sätt säger det sig självt. Ett favoritställe måste ju vara något man får besöka igen, och igen och igen!

Nåväl, för ett flertal år sedan skulle vi åka på utflykt till Málaga. På den tiden förteddes alla utflykter med buss.
Att åka buss är härligt! I och med att man sitter högt så kan man ju se över murar och in i trädgårdar.  Då busstrafik har som grundidé att fylla sina fordon och därigenom ge så många människor som möjligt möjligheten att resa så stannar vår buss i varje hörn. (Det finns snabbbussar)
En full buss ger fantasin vingar.  Det är roligt att sitta där och fundera och lyssnar på smattrande röster diskussioner och lågmälda samtal. Eftersom vi inte till fyllest förstår vad som sägs kan vi inte räknas till de tjuvlyssnandes skara, vilket gör samvetet gott, men det lilla vi förstår förgyller resan.
Nåväl, när vi i den tidiga morgontimman begav oss till busstationen hade vi inte ätit någon frukost utan hade för avsikt att njuta detta i storstaden.
Att bussresan tog närmare två timmar hade vi inte tagit i beaktande så när vi klev av på ändhållplatsen var vi rejält hungriga, men vart skulle vi gå?

Ibland spelar ödet oss i händerna och vi snubblade hungriga och kaffetörstiga in på La Canasta varifrån underbara dofter av nybakat bröd och starkt kaffe strömmade.

Ett fantastiskt val. Ordet val spelar här en stor roll. Att välja bröd på La Canasta  kan ta lite tid. Här finns allt från surdegsbröd, små flöjter (baguetter), croissanter och napolitaner. Här finns bakverk av alla de former. Det finns skinka, ost, tomatkross och marmelad. Det är en sann fröjd att få nystekt skinka på varmt bröd täckt med smältande ost och toppad med lite olivolja.
Till detta bjuds färskpressad apelsinjuice och gott kaffe.

Många är de kunder som vill njuta de fröjder La Canasta erbjuder och sittplatserna är få. Men med lite tålamod så kunde vi strax då liksom nu strax  glida ner på varsin stol och bara njuta av alla godsaker och av att vara på vift!

www.lacanasta.es

Två av samma sort

Om det är något jag lärt mig genom åren så är det att det sällan så att man är ensam om något i världen. Detta i sig är en fascinerande tanke. Samma tanke kan också vara trösterik och skrämmande. I morse det  precis så och lite till.

Maken och jag har tillbringat nästan hela livet i hop. Innan vi lärde känna varandra som par så kände vi till varandras existens, ja, i alla fall så kände jag till makens existens, i alla fall i periferin.

Under åren som gått så har vi självfallet kommit att bli mer och mer lika varandra vad gäller vissa saker emedan i andra har vi förblivit precis så olika som vi var redan då för 34 år sedan.

Maken är noggrann, ordingsam och ja, faktiskt ganska lik en perfektionist. Han har inga som helst problem med att måla huset med en pensel som är menad till konstverk. I och för sig så är vårt lilla hus på berget ett konstverk i sig, men trots sin litenhet strörre än de flesta dukar. Hos oss finns sällan en skruv som är lös någon längre stund. Ett hörn med avslagen färg blir inte långlivat. Min make älskar helt enkelt att hålla efter.

Döm om min förvåning när jag i arla morgonstund njuter av nykokat kaffe, utsikt och morgonljuden från vår gränd. Grannar i morgonrock och tofflor som med hasande steg går till bagaren, rehållardamen med sin kvast och soptunna, unga kvinnor och män på motorcyklar påväg till jobbet. Alla dessa morgonljud som jag lärt mig tycka om, och höra ibland och bortse från annars.

Denna morgon hörs också det omissliga ljudet av vatten som sprutar ur en slang och skrubbandet av en borste. Man jag vet att maken fortfarande njuter av sin sovmorgon, så det kan inte vara han.

När jag tittar över räcket till vår balong stannade världen ett tag och jag hör i mitt inre Emil (i Lönneberga) sjunga. «Vet du va, som är bra, att det inte finns nån mer som jag. För tänk om, om det kom en förskräcklig liten pojke som, va som ja, tänk så bra, tänk så mycke kul vi kunde ha». Mittemot oss, rakt över gränden, ligger såklart andra hus, annars hade det ju inte blivit en gränd. Och tänk på ett tak där, går det en man. I pyjamas. Med en vattenslang i enahanden och en diskborste i högsta hugg i den andra. Skummet löddrar kring hans fötter medan han med stor kraft skurar fasaden på sitt hus.

Jösses. Det finns en till! En «förskräcklig liten gubbe som» just som min make skurar huset med diskborste och som om inte det var nog. Precis som Emils ögon lyte upp när han såg sin like i den lille gossen som gästade prästgården, lika så lyste min makes ögon upp när han sömndrucket kom smygande uppför trappan och får syn på vår nya granne. «Titta, älskling, det är inte bara jag som gillar att fixa.. ser du!» «Absolut, svarade jag, det var väl härligt!»

I mitt stilla sinne tänkte jag att det säkert i våningen under, även i det huset, sitter en kvinna med en bok och fascinerat hör sin make skura men som ännu inte har en aning om att det finns en till. En «liten gubbe som» är precis som hennes, eller i alla fall bra lika!

NU är det dags för frukost. Dagen till ära på lokal, i Malaga närmare bestämt. Helt klart värt att vänta på!

Att vänta

Jag är ganska säker på att den som myntade devisen att "väntans tider bliver  svår" den har aldrig suttit på vår terrass en tidig söndag morgon och genom stadens sömniga tystnad kunnat höra vågorna som slår mot stranden.

I vår lilla stad är det för det mest liv och rörelse. Från tidiga morgonen till mitt-i-natten är det fötter som trampar på gatstenen eller tvåhjuliga fordon som rullar förbi i gränden utanför vårt hus. Lugnare blir det självklart under siestan då de flesta är hemma och vilar. Men på söndag morgon då är lugnt och söndagsfriden ligger likt ett sidenlakan över hustaken.

Med stor sannolikhet har man ännu inte ens klivit upp ur sängen. Inte en enda av mina grannar har passerat utanför, iklädd sin morgonrock, för att gå till bagaren och köpa frukostbrödet. Om någon timma kanske. När frukostätandet är avklarat blir det dags att dra på söndagskläderna och flanera längst strandpromenaden. De lite yngre packar säkert strandväskan med badkläder, mat och parasoll för en dag på stranden. Men än så länge är det svalt och tyst.

Klivit upp ur sängen har inte heller maken gjort. Det är gott att veta att han snart kommer upp kavandes på vår spiraltrappa och undrar om kaffet är klart (det är det) och om äggen är kokta (det är de) men fram till dess ska jag njuta av mitt kaffe, min bok och vågornas sång. Det blir en fin dag idag också.

Falla på plats

Efter en lång helg med en krånglande mage som sällskap börjar saker och ting falla på plats.  I alla fall så hoppas jag det. Helt ensam har inte magen och jag varit, nej då. Goda vänner har kommit förbi makens och mitt lilla hus på berget för att försöka locka med oss ut på äventyr, min mage och mig. Ibland har vi vågat oss på ett försök och lyckats väl. Vi har kunnat njuta av en Coca-Cola i skuggan under ett parasoll tillsammans med fina människor och goda samtal.

Nu, som sagt, känns det som att vi snart går i takt igen magen och jag. Det är bra. Bättre att gå i takt än i otakt.

Maken styr i eftermiddag kosan hitåt efter en arbetshelg på Kreta. Gossen är hemma hos sig liksom yngsta dotter med pojkvän. Dit är också äldsta dotter med make på väg. Ja, hem till sig alltså!Tillsammans ska de, efter lillasysters försorg, gå på konsert. Lilla mamma njuter i sitt sommarhus av den nyfunna friden, får jag förmoda,  då alla  ungdomarna alltså farit söder ut för att fröjdas tillsammans.

Jag njuter av frukost. En frugal sådan men med hemmakokad marmelad på jordgubbar och körsbär, veckans första kopp kaffe och vår fullständigt hänförande utsikt. Utmed horisontlinjen mot Afrika kan jag ana ett sandmoln. Kanske det rullar hitåt, kanske inte. Hur som helst på avstånd är det vackert och det räcker för nu. Eventuell sopning av takterrass är ett senare problem.
Aktuellt just nu är att njuta.
Njuta av att alla mina kära är på jordens yta, av utsikten och av kaffe med mjölk.