Jag är ganska säker på att den som myntade devisen att "väntans tider bliver svår" den har aldrig suttit på vår terrass en tidig söndag morgon och genom stadens sömniga tystnad kunnat höra vågorna som slår mot stranden.
I vår lilla stad är det för det mest liv och rörelse. Från tidiga morgonen till mitt-i-natten är det fötter som trampar på gatstenen eller tvåhjuliga fordon som rullar förbi i gränden utanför vårt hus. Lugnare blir det självklart under siestan då de flesta är hemma och vilar. Men på söndag morgon då är lugnt och söndagsfriden ligger likt ett sidenlakan över hustaken.
Med stor sannolikhet har man ännu inte ens klivit upp ur sängen. Inte en enda av mina grannar har passerat utanför, iklädd sin morgonrock, för att gå till bagaren och köpa frukostbrödet. Om någon timma kanske. När frukostätandet är avklarat blir det dags att dra på söndagskläderna och flanera längst strandpromenaden. De lite yngre packar säkert strandväskan med badkläder, mat och parasoll för en dag på stranden. Men än så länge är det svalt och tyst.
Klivit upp ur sängen har inte heller maken gjort. Det är gott att veta att han snart kommer upp kavandes på vår spiraltrappa och undrar om kaffet är klart (det är det) och om äggen är kokta (det är de) men fram till dess ska jag njuta av mitt kaffe, min bok och vågornas sång. Det blir en fin dag idag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar