Om man har möjlighet att få njuta av ett långt sommarlov så har man tur. Att dessutom få vakna i tidiga morgontimman och redan då kunna njuta av blå himmel och en mild sol är helt fantastiskt.
Just när jag hällt upp en första kopp kaffe och satt mig ner för att njuta av morgonens svalka hör jag glada röster nerifrån gränden. Jag hinner inte mer än konstatera att det tydligen är städdag i dag förän jag ser maken yrvaket kika ut genom sovrumsfönstrets jalusi. De sekunder det tar för honom att ta sig upp till takterrassen är synnerligen lätträknade. Är det något han verkligen uppskattar är dessa städdagar. Jag gissar att det är ren självbevarelsedrift som hindrar honom från att istället för att gå upp på terrassen, gå ner på gatan och ta över piasavakvast, vattenslang och skurmedelsdunkar och skura så att det skummar över alla bredder.
Om nu detta skulle hända skulle jag nog få en ganska ensam sommar. Min spanska är långt ifrån så god att jag för Guardia Civil skulle kunna förklara min makes förkärlek för renhållning. Att jag har vissa svårigheter att förstå den själv, även fast jag verkligen uppskattar den, hade inte gjort uppgiften enklare. Kanske vi efter en sådan föreställning fått dela cell, och det hade ju eventuellt kunnat vara trevligt. Nej, jag är mycket tacksam över att maken stannar med mig på terrassen även om det drar i honom att rusa nerför trappen.
Medan de glada herrarna samtalar och skurar häller maken upp sitt kaffe och slår sig ner bredvid mig i den hörna på terrassen som är döpt till Annas-hörna. Här avnjuter vi i dag, liksom många andra fina dagar, vår frukost. I dag är det frukost av den mer ordinära sorten. Det kan behovas efter gårdagens utsvävningar.
Vi sitter där, tillsammans, och njuter av utsiken, skurljud, slammer och sommarmorgonen. Vi behöver inte säga det till varandra. Vi vet det ändå, det blir en fin dag i dag (också).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar