Två av samma sort

Om det är något jag lärt mig genom åren så är det att det sällan så att man är ensam om något i världen. Detta i sig är en fascinerande tanke. Samma tanke kan också vara trösterik och skrämmande. I morse det  precis så och lite till.

Maken och jag har tillbringat nästan hela livet i hop. Innan vi lärde känna varandra som par så kände vi till varandras existens, ja, i alla fall så kände jag till makens existens, i alla fall i periferin.

Under åren som gått så har vi självfallet kommit att bli mer och mer lika varandra vad gäller vissa saker emedan i andra har vi förblivit precis så olika som vi var redan då för 34 år sedan.

Maken är noggrann, ordingsam och ja, faktiskt ganska lik en perfektionist. Han har inga som helst problem med att måla huset med en pensel som är menad till konstverk. I och för sig så är vårt lilla hus på berget ett konstverk i sig, men trots sin litenhet strörre än de flesta dukar. Hos oss finns sällan en skruv som är lös någon längre stund. Ett hörn med avslagen färg blir inte långlivat. Min make älskar helt enkelt att hålla efter.

Döm om min förvåning när jag i arla morgonstund njuter av nykokat kaffe, utsikt och morgonljuden från vår gränd. Grannar i morgonrock och tofflor som med hasande steg går till bagaren, rehållardamen med sin kvast och soptunna, unga kvinnor och män på motorcyklar påväg till jobbet. Alla dessa morgonljud som jag lärt mig tycka om, och höra ibland och bortse från annars.

Denna morgon hörs också det omissliga ljudet av vatten som sprutar ur en slang och skrubbandet av en borste. Man jag vet att maken fortfarande njuter av sin sovmorgon, så det kan inte vara han.

När jag tittar över räcket till vår balong stannade världen ett tag och jag hör i mitt inre Emil (i Lönneberga) sjunga. «Vet du va, som är bra, att det inte finns nån mer som jag. För tänk om, om det kom en förskräcklig liten pojke som, va som ja, tänk så bra, tänk så mycke kul vi kunde ha». Mittemot oss, rakt över gränden, ligger såklart andra hus, annars hade det ju inte blivit en gränd. Och tänk på ett tak där, går det en man. I pyjamas. Med en vattenslang i enahanden och en diskborste i högsta hugg i den andra. Skummet löddrar kring hans fötter medan han med stor kraft skurar fasaden på sitt hus.

Jösses. Det finns en till! En «förskräcklig liten gubbe som» just som min make skurar huset med diskborste och som om inte det var nog. Precis som Emils ögon lyte upp när han såg sin like i den lille gossen som gästade prästgården, lika så lyste min makes ögon upp när han sömndrucket kom smygande uppför trappan och får syn på vår nya granne. «Titta, älskling, det är inte bara jag som gillar att fixa.. ser du!» «Absolut, svarade jag, det var väl härligt!»

I mitt stilla sinne tänkte jag att det säkert i våningen under, även i det huset, sitter en kvinna med en bok och fascinerat hör sin make skura men som ännu inte har en aning om att det finns en till. En «liten gubbe som» är precis som hennes, eller i alla fall bra lika!

NU är det dags för frukost. Dagen till ära på lokal, i Malaga närmare bestämt. Helt klart värt att vänta på!